När fan ska folk börja se?

Så trött!

Var är min hjälp, min tröst, min trygga famn, mitt lugn, min trygghet?

Hur kan ni, som ser mig varje dag, vara så jävla blinda?

Förstår ni ingenting?

Istället för att klandra mig, kom fram istället, och fråga varför?

Vissa av er VET vad som hände, men inte fan försöker ni förstå.

Ni andra... Ni vill bara blunda för det, ni kan inte förstå det och kan därför inte fatta att man har gått sönder, totalt...

Jag vill finna min livsglädje igen. Min glöd. Min passion.

Men jag sitter fast! Är helt kvävd!

SLÄPP MIG!

Varje dag kan man låtsas som att allt är bra, men man känner det, och det tynger ner.

Varenda jävla dag går man där ändå... Med sitt leende på läpparna.

Varför gör man det? Varför bygger man sin mur?

För att man inte vill bli sårad igen!

Jag är rädd.

Jag är liten.

Jag är ensam.

Detta livet, är inget liv. Jag ska kasta bort det och börja om från början, någon annanstans, där ingen vet vem jag är.

Bli inte chockad den dagen när du får ett mejl, ett sms, ett samtal, eller att jag sätter mig ner med dig och pratar...  Och jag säger hejdå, jag älskar dig, och tack för våran tid vi fått ha.

Vi hörs aldrig mer... Och jag önskar dig all lycka i livet.

"En ängel kommer in i ditt liv när du behöver den som mest"

Och jag vet att det är du....